Det som havet har kunnat ge har alltid satt en stark prägel på kosthållet i skärgården. Fisk och sjöfågel har varit viktiga proteinkällor. Dessutom har det varit en inkomstkälla då det dels kunnat säljas och dels bytas mot andra varor t.ex. potatis och andra rotfrukter.

Det var inte ovanligt att hushållen höll gris och en eller ett par kor. På detta sätt fick man både kött och mjölk. Även får var vanligt på öarna. Ungskär var en tämligen kal ö eftersom djuren höll gräset mycket kort.

Sjöfågel

I skärgården jagades sjöfågel höst och vår. Det var ett välkommet tillskott på menyn.

Man åt gärna dykänder som ejder, svärta, sjöorre och alfågel . Andra änder var också uppskattade. Fåglarna såldes mestadels, men man tog tillvara inkråm, halsar fötter, vingar och huvuden. Man kokade detta ”krås” i en gryta och åt tillsammans med potatis.

Man åt även skrak och lom vilka ofta saltades. Dessa kunde användas i stället för kött till t.ex. rotmos. Även andra fåglar saltades. ”

Fåglaso” (soppa på fågel) kokade man som köttsoppa men med fågel i stället för nötkött.

Den saltade fågeln kunde ”hängas till spicke” Man hängde upp den saltade fågeln till lufttorkning. Sedan skar man den i tunna skivor och åt till bröd.

Fisk

Fisk har förstås utgjort en stor del av kosten på öarna. Till skillnad från övriga landet, där man ofta var hänvisad till salt sill, så var variationerna av fisk ganska stor.

Av torskfångsten tog man undan till maten i hushållet. Denna kokade man oftast.

Den stektes sällan. I så fall var det små torskar som man tog tillvara stjärtarna på,

och stekte med benet i eller delade i en benfri filé och en med benet kvar. Det var vanligt med salt torsk. Den kokades eller stektes i mycket fläskflott.

Allt på torsken togs tillvara. Huvudet skulle vara med vid kokning. Detta var en särskild delikatess tyckte en del. Ögon och kinder på torskhuvudet ansågs speciellt läckra.

Torskhuvudet kunde användas till ”kammerkröppen”. Då gjorde man en smet på grovt rågmjöl, torsklever och kryddor. Detta fyllde man huvudet med och kokade.

Det ar viktigt att ta torsken när den var som bäst. Det skulle vara ”månader med r i” om torsken skulle vara bra. Torsk försämras fort och då det inte fanns kylmöjligheter så fick det inte vara varmt som det är i månader utan ”r” (maj-augusti)

Liksom i övriga landet åt man sill. Den saltades i stora tunnor och utgjorde en del av vinterkosten.

Flundror var en omtyckt fisk. Dessa panerades i rågmjöl och stektes eller, om de var stora, kokades och åt med t.ex. persiljesås.

Gädda och abborre åt man då det var säsong. Ugnstekt gädda var söndagsmat. Den kunde ibland späckas med fett fläsk för att bli mindre torr i köttet.

Även ålen var festmat. Den kokades in om den var stor. ”Småål” panerades i grovt rågmjöl och stektes knaprig.

Lax var riktig festmat. Skulle det bjudas på fest kunde man koka in en lax och bjuda den med någon god sås.

Piggvar åt man däremot inte. Fick man en ”piggvarg” så kastade man i den igen. Tiderna förändras!

Fiskrom av olika slag åts med glädje. Kokt torskrom är en delikatess. Det är också stekt sill- och flundrerom.

Ålfiske

Ålfisket var och är fortfarande en mycket viktig del i fisket i östra skärgården. I dag är det hårt kritiserat av miljöskäl, men det småskaliga fiske som har bedrivits och fortfarande bedrivs är ett hållbart fiske som inte överutnyttjar havets resurser.

Att ”hotta” var i äldre tider en vanlig fångstmetod för ål. Man använde olika stora ljuster eller ”hottejärn” som fästes på långa stänger. Stängerna kunde vara upp till 10-12 m långa, beroende på hur djupt det var i vattnet.

Blindhottning var tillåtet mellan 1 november och 31 mars. Om det var öppet vatten skedde ”hottningen” från båt som fick driva med vinden över ”blötbottnarna” (de mjuka bottnarna). Fiskaren stod upp i båten och slog med kraft stången med järnet i bottnen.

Ålarna låg stilla, nergrävda i bottenslammet. Då man träffade en ål kändes det i stången och man kunde dra upp fångsten.

Kött

Naturligtvis åt man också kött i skärgården. Man slaktade sin gris till jul, om man hade någon.

Man saltade det mesta. Man gjorde korv som också saltades. Denna kunde hängas ”till spicke”.

En vanlig syn i stugorna var en flottig papperspåse som hängde på spjället över spisen. Den innehöll den torkade spickekorven. Grishuvudet kakades och skars ner till pressylta.

Kanske hade man även lagt på en kalv som kunde skapa variation i kosthållet. Även detta kött saltades in och användes för att koka och att göra soppa på.

Dock åt man inte kött i samma utsträckning som man åt fisk och fågel.

Bröd

Man odlade inget spannmål på Ungskär varför man var tvungen att skaffa mjöl på annat håll.

Det har funnits en kvarn på Ungskär där man troligtvis kunde mala mjöl av den säd som man köpte från Utlängan, Östra Hästholmen eller fastlandet.

Bröd bakades i stenugnar som man ofta hade i brygghuset. Det ar ett arbete som tog hela dagen i anspråk och kvinnorna hann då inte laga mat som vanligt.

Man löste problemet med att göra ”passlor”. Man kavlade ut en bit av rågmjölsdegen och lade på tärnat rimmat fläsk. Sedan lade man på ett lock av deg och gräddade i ugnen.

På detta sätt fick man en mättande och mycket god kvällsmat.