Elisabet Holmstedt. Reaktioner på Tomas Tranströmers dikt ’Det blå huset’.
Huset mellan öster och väster
Jag minns ett hus. Jag minns Andreas och Amanda. Huset låg vid vattenbrynet på öns östra sida, där stillastående vatten skimrade i morgonrodnaden, lila, svart, rosa, med tång i förruttnelseprocesser, vars stank huset och människorna hade vant sig vid. Så blev det öster om, då sydvästvindar blåste på ön.
På husets västra sida var det annorlunda. Sydvästvindarna dansade runt verandan med olikfärgade glasrutor som brann i den nedgående solens strålar.
Syrenbuskarna och gullregnsträdet böjde sig för vinden, men de prunkade av doftande blommor hela försommaren. Här fanns brunnen med sitt dricksvatten.
Här fanns grinden ut mot vägen ner till hamnen. Huset hade legat där länge och inandats havets vindar.
Nu utsöndrade väggarna, som vid en utandning, mögel och trästoft, som mötte och blandades med tångdoften. Så var det att vara granne med havet.
Jag minns hur lukten av kaffe mötte mig när jag öppnade dörren in till köket. Där inne, i en utdragssoffa, låg Andreas. Han var gammal och sjuk. Över soffan hängde en långsmal tavla, 65 x 25 centimeter.
Tavlan föreställde, enligt texten längst ner, Kielkanalen år 1913. Krigsfartyg, lastfartyg, segelbåtar var på väg genom kanalen. Färgerna var mättade, vattnets och himlens olika blåa nyanser kontrasterade de vita fartygsskroven. En ångbåt släppte ut en rökstrimma efter sig, som en glatt viftande vimpel och angav liv och rörelse åt bilden. Då visste ingen att kriget var nära.
Den gamle låg stilla på rygg, med händerna knäppta över bröstet, som någon som hade drivit iland från havet, eller som ett gammalt skepp som kommit i hamn. Han var långt borta från världens vimmel.
Över golvet rörde sig hustrun Amanda fram och tillbala, till det stora bordet vid fönstret mot söder, till den svarta vedspisen, till den låga diskbänken. Hon malde kaffebönor i kvarnen, ställde fram kaffekoppar i tunt porslin. På bordet hade hon lagt korsstyngsduken.
Hon sade att hon skulle bjuda på cake. Amanda hade varit i Amerika och hon mindes det stora landet i väster som en ljuv dröm. Genom ordet cake fanns hennes Amerika närvarande i huset. När hon kom tillbaka till ön hade hon gift sig med Andreas, fastän han var mycket äldre än hon.
De fick en son det året hon fyllde femtio. Andreas var en gudfruktig man, precis som Abraham, och han gladde sig åt att Gud hade skänkt dem en son på ålderns höst.
Han tyckte om jämförelsen med Sara och Isak. Medan kaffet kokade sjöng han med känslosam gammalmansröst att himmel och jord skulle brinna, floder och berg försvinna, men den som trodde skulle finna att de frälsta räddades undan den kommande katastrofen, jordens undergång. Han vilade trygg i soffan.
Fartygen i Kielkanalen vittnade om människans aningslöshet inför framtiden, men Andreas var beredd på den kommande apokalypsen. Han hade svaren på livets gåtor. Han, den gamle fiskaren, som var skärgårdens egen profet.
