Urgammal berggrund, slipad av is

På Ungskär möter du ett urgammalt landskap och spår av senare tiders liv och arbete. Landskapet är mycket flackt – högsta punkten är Böteskullen på Mellanskär cirka 5 m över havet. Östra skärgården utgör en del av den östblekingska urbergsslätten som består av de vulkaniska bergarterna granit och gnejs och har eroderats ner  för mer än 550 milj. år sedan. De flacka hällarna på Mellanskär är en del av denna urbergsslätt. Det finns också spår av de istider som började för två miljoner år sedan. Då slipades berggrunden ytterligare. På öarnas nordsidor och höjdryggar är berghällarna ofta blottade, för inlandsisen rörde sig från norr mot söder. På Mellanskär kan man se räfflor i hällarna med denna riktning. I övrigt täcks berggrunden av ett tunt lager stenig morän, som har svallats utefter stränderna. Finkornigt material har spolats ut och bildar sandiga bottnar i de grunda sunden, bl.a. Vieskärssund och Flagen.

Ungskär som ligger under femmetersnivån var helt dränkt av havet fram till för ca 4000 år sedan. Större delen av ön ligger under tvåmetersnivån och dessa områden blev torrlagda först för 2000 år sedan. Detta gäller bl.a. öns södra udde där fiskeläget grundades på 1600-talet.

De större öarna i skärgården hade tidigare skog men kreatursbete under århundraden  har skapat det öppna landskapet med enbuskar och gräshedar. Innan det fanns fiskelägen med fast bosättning på öarna utnyttjades dessa för bete av fastlandsbönder. Betestrycket var hårdast under 1800-talet då nästan tusen människor bodde i Östra Skärgården. Eftersom Ungskär med närliggande öar tillhört Utlängans by alltsedan 1680 utnyttjades dessa marker även av betesdjur från Utlängan, Långören och fastlandet. Detta utarmade floran. Den rikaste växtligheten finns idag utefter stränderna.

Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

När pojken nu inte kunde sova, satt han och såg på hur bra det tog sig ut, när land och hav möttes här i Blekinge.

Se, det är så, att hav och land kan mötas på många olika sätt. Mångenstans kommer landet ner mot havet med flacka tuviga ängar, och havet möter landet med flygsand, som det lägger upp i vallar och drivor. Det är, som om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vill visa det sämsta de äger. Men det kan också hända, att när landet kommer ner mot havet, reser det upp en mur av berg framför sig, som om havet skulle vara något farligt; och när landet gör så, går havet emot det med vreda bränningar, piskar och ryter och slår mot klipporna och ser ut, som om de ville slita sönder landbacken.

Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav och land möts. Där splittrar landet sönder sig i uddar och holmar, och havet delar sig i fjärdar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att det ser ut som om de skulle mötas i glädje och endräkt.